Jag har precis återvänt efter en intensiv kursvecka med Music Mind Games. Ja, jag har varit på kurs och sänkt medelåldern nästan lika mycket som man gör på en klassisk konsert. Det finns dagar och veckor när det händer mer i huvudet än vad det kan göra på flera månader ibland. Denna veckan var en sådan.
Att lära sig saker är något fantastiskt. Det borde alla människor få känna. Varför har vi en värld och en skola som stämplar, begränsar och värderar människor så mycket? Varför testar många lärare kunskaper istället för att lära ut?
Michiko Yurko är en person som ägnat hela sitt liv, förutom att vara konsertpianist (hon är nu typ 50) åt pedagogik och den ädla konsten att lära ut och lyfta fram människors fulla potential. Utan pekpinnar och prov. Bara med kärlek, lekar och en tillåtande inställning till människor och deras olikheter. "Belive, without assuming any prior knowlege, that every student is brilliant and can learn."
Jag har under fem dagar ägnar mig åt teori-, gehörs- och avista- träning utan att känna mig det minsta nervös eller orolig. För Michiko kan konsten att göra det alla (nästan) mina terori/piano/gehörslärare misslyckats med: att få mig att uppriktigt älska att lära mig saker, utan att känna mig testad, värderad eller begränsad. En sådan pedagogik, som dessutom bara bygger på att leka och spela spel och som gör femåringar till musikaliska genier, borde finnas i hela världen. NU.
